En gammal man börjar sin berättelse

 

Hur svårt är det inte att se sitt rike falla. Nästan tusen år har gått sedan vi först kom hit och grundade vårt rike. Under tusen år har vi sett hundratals stammar passera. Folkvåg efter folkvåg har rest förbi. De red mot väst eller öst, utkämpade krig efter krig. De har Erövrat, krossat och kämpat. Tusen krigsherrar har blickat upp mot våra borgar. Vi har sett dem stryka sina skägg och fundera på hur de skall inta dem. Det slutade alltid likadant.

De störde oss aldrig i våra klippfästen. I tusen år har vi suttit säkra här vid svarta havets rand. Vid världens ände… Världens ände… ty så tycks det mig ibland då jag stirrar ut över vårt svarta, stormiga hav, som att jag står vid världens ände.

Om det är min ålderdom som ger mig känslan av att världen drar mot sitt slut, om det är min åldriga kropp som känner kylan allt skarpare då vinden drar in från havet, om det är min åldrande blick som ser stjärnljuset allt mer blekt och avlägset, vet jag ej. Men jag vet att mycket har förändrats sedan mina ungdoms dagar. Borgen som är mitt hem, var en gång fyllda av folk. Här fanns många tjänare, soldater och riddare. Trubadurer och köpmän från fjärran länder kom ofta hit för att spela sånger eller sälja varor. Ute på de vajande fälten rörde sig bönder och vart man än såg fanns det liv. Numera står fälten i träda, åkerlappar tomma och övervuxna med sly. Staden som en gång ekade av rop och skratt, är numera tyst och övergiven så när som på åldriga gubbar och gummor som skyggt kisar ut genom dunkla fönstergluggar. På det stora torget där en gång statyn av kung Ermandric stod hög och stolt och blickande ut över havet, där en gång köpmän flockades, råder nu tystnad. Där ligger Kung Ermandric slagen i spillror, oseende stirrande upp mot den kalla himlen. Där en gång köpmän ropade ut sina varor sitter endast kåpklädda tiggare, som med bönande, klolika händer håller fram sina träskålar till de få förbipasserande. De som önskade att de aldrig rest hit. Som hörde ryktena om den döende staden och folket som gudarna glömt.

Ibland håller jag andan och låter ljuden söka sig till mig, in i djupet. Jag vill höra om det är verkligt. Om ljudet finns på riktigt, eller om det endast finns i min fantasi. Som ett eko av min ungdom. Numera är det tystnaden som råder i mina hallar och få är de tjänare och soldater som rör sig genom borgen. Färre blir det för var årstid. Ty de vet att pengarna är slut, att min makt är bruten, att min krafts dagar är över. Allt som återstår är det sakta borttynandet.

Men man blir klokare och mindre stolt på ålderns höst… och nu kan jag bittert erkänna att det blev som hon sa, hon som var Idonea.

Om människorna hade vetat vad jag vet och om de hade sett vad jag såg den där hösten för så länge sedan, så skulle de krypa närmare sina eldar och darrande be till sin gud att förskona dem.

Länge har jag burit med mig den här hemligheten. Det är är nödvändigt att berätta, så att nästkommande vet. Men jag känner den djupaste sorg över att jag nu ska överlämna bördan på er. Att fatta pennan och börja är som att väcka en uråldrig fiende från dess slummer. Kanske är det just vad jag gör, väcker den gamla ondskan och fördömer mig själv åt mardrömmar till mina livsdagars ände. Nå, låt oss börja från allra första början.