Ur En satans jul

EN SATANS JUL - Döda stjärnors ljus

 

På den svarta himlen syntes stjärnor falla. Tusen och åter tusen. Döende föll de genom rymden medan de sakta brann ut. Ljuset avspeglade sig i Sagas ögon. Hon fattade Cornelis varma hand. En sekund möttes deras blickar innan de fortsatte att stirra mot himlen där de döende stjärnornas ljus ännu dansade.

”Det försvinner med gryningen”, sa han.

Saga nickade. Hon visste det och hade alltid vetat det.

”Jag älskar de här nätterna”, sa hon och log sitt vemodiga leende.

”Mm, jag också.”

”Jag önskar att natten var för evigt och att de döda stjärnornas ljus aldrig slocknade.”

”Jag också”, sa han och nickade. ”Men nu måste vi gå hem. Nadia kommer på middag.”

“Han tog hennes hand i ett fast, varmt grepp och de vände hemåt.

Saga nämnde inte att Cornelis levde i illusionen de skapat. Hon hade gett upp försöken att övertyga honom. Hon hade också gett upp kampen om att hata Nadia. Det fanns inget att hata. Det fanns heller inget att älska. Nadia var intetsägande och tillsynes själlös. Allt hon hade var skönhet och ungdom. Något som Cornelis numera uppskattade och behövde mer än passion och intelligens.

Ett år tidigare hade han dejtat Marika. Kvinnan som nyss flyttat upp från Göteborg för att jobba som bibliotekarie. Henne hade Saga tyckt om. Hon hade haft en sällsynt passion, en eld, som tycktes smitta av sig på alla runtomkring. Hon hade liksom Nadia varit ung, men också fylld av liv och glädje. Men hon hade så som alla andra kvinnor försvunnit. Så nu var Saga fast med Nadia. Åtminstone tills vidare.

Iskallt var det. Vartenda andetag fick köldröken att skymma sikten. Stilla och onaturligt länge hängde den kvar. Snön knarrade torrt och gnistrade likt tusen diamanter. De stannade vid affären. Han försvann in i några minuter medan Saga väntade och rökte. Under tiden studerade hon de få människor som rörde sig över det lilla torget. Folk gömde sig i sina halsdukar, mössor och kapuschonger. Granhandlaren stod på andra sidan torget, också han gömd i tjocka kläder. Då han såg att hon tittade, höjde han handen till hälsning. Hon nickade till svar, men tvivlade på att han kunde se rörelsen.

Saga hade aldrig haft problem med kylan. Hon tyckte till och med om den. Då det var så här kallt var allt så fridfullt, tyst och stilla. Det var som om världen gick i slowmotion. Allt gick att uppfatta. Inget missades.

Han hade händerna nedkörda i jackfickorna medan de gick hemåt. Trots att kylan bekom honom lika lite som henne, rörde han sig som om han frös. Köldröken blandades med cigarettröken. Ögonen var smala springor. Då och då såg han sig omkring. De stannade en stund och tittade ut över den frusna, snötäckta sjön. Hon såg mot himlen och de döda stjärnornas dans, han blickade ut över det frusna.

Ibland undrade hon hur mycket av honom som gått förlorat under åren. Hur mycket eller hur lite som fanns kvar av hans själ och om det som fanns kvar var ljust eller mörkt. Nu för tiden tycktes han alltid vara sorgsen, melankolisk. Den där melankolin fanns i dem bägge, bara mer i honom.

Stugan låg strax nedanför den svarta granskogen. Bakom skogen höjde sig de mjuka åsarna mot himlen likt vita valryggar. Snön var nyfallen. De enda spåren som ledde till och från deras stugan var deras. Snart skulle Nadias små högklackade, vinglande steg ansluta sig till deras.

Han låste upp, tog av sig kängorna och jackan. Sedan satte han sig på huk vid eldstaden och slamrade runt med vedträna.

”Hur länge sedan var det du och mor skaffade stugan?” frågade Saga.

”Många år sedan.”

”Men jag blev till i Stockholm. Varför flyttade vi hit?”

Han vände sig om med en frågande blick.

”Hur menar du?”

Hon slog ut med händerna, gick bort till soffan och satte sig i den med en suck. Hans ögon följde henne. En liten rynka, just ovanför ögonbrynen.

Saga kunde inte låta bli att le. Han försökte se gammal ut då han rynkade pannan.

”Varför flyttade vi inte tillbaka efter att mor dött?”

”Till vad?”

”Till där det finns människor.”

”Det finns människor här Saga.”

Hon himlade med ögonen och suckade.

”Tycker du att ditt liv här har varit dåligt?” sa han och fortsatte fumla med vedträna.

Skenet inifrån eldstaden skapade en gloria som strålade omkring honom. Några ögonblick kom hon att tänka på Buddhamålningen de sett på dokumentärfilmen för ett par veckor sedan. En helig gestalt, omgärdad av strålljus. Fullkomlig och underbar. Saga log. Ja han var underbar. Eller hade varit det. Numera var det som att något annat tagit över. Men så var det varje år måste hon påminna sig.

Varje år när det gått för lång tid.

Medan elden steg för att girigt sluka veden, lät Saga blicken vandra ut genom fönstret. Det var aldrig svartare och ensligare än kring jul. Inte konstigt att man i forntiden valt just den här tiden till att ha storslagna fester med ljus, öl och mat.

Skingra mörkret, låtsas om att det inte finns. Stäng ute kölden, elda, låt oss bli varma, låt oss glömma.

 

För att läsa resten. Beställ novellen här