Oron

ORON

 

 

Varje steg slog in i hjärnan. De höga klackarnas korta smällar hejdade vågen av samvetskval som kom emot henne. Gå på. Inte tänka. Skulden kommer tids nog.

Vinden blåste och kylde ner ansiktet. Fick henne att kisa och sänka huvudet.

Likt en fjärils vingslag, lätt och flyktigt kände hon den komma smygande. Men ännu ville hon inte släppa in den. Ännu ville hon njuta av stunden.

Köttets väg… Den stillade oron medan det pågick. För en stund behövde Men i längden visste hon att det inte hjälpte.

Hennes trogna man, hennes fina man och underbara man om alltid väckte henne med kyssar och smek. Som alltid viskade hur mycket han älskade henne innan han somnade. Hon låtsades ofta sova, för att slippa säga det samma. Medan han sov, låg hon vaken med oron pockande.

Oron hade hon haft inom sig hela livet. Likt en ständig påminnelse om att lyckan är flyktig. När hon var yngre och inte hade brytt sig över konsekvenser och hade alltid gjort som hon ville. Hon hade legat med vänners pojkvänner, ljugit och svikit. När hon hade blivit påkommen hade hon ryckt på axlarna och gått vidare. Ingenting hade spelat någon roll.

Nu när hon blivit äldre, visste att det var oron som var skuld till att lyckan ständigt gled henne ur händerna. För att behålla lyckan hade hon nu lärt sig dölja det hon gjorde.

I natt trodde hennes man att hon hade varit ute med Malin. Alltid Malin, och Malin visste att hon skulle vara tyst. En fin och trogen vän var hon. Malin kände till oron. Hon hade känt av den, känt på dess makt och förlorat sin egen pojkvän till den. Men hon hade förlåtit. Vänskapen hade varit för stark.

Utanför porten stannade hon, tog upp en cigarett, tände den och rökte alldeles för fort. Då hon stannade kom vågen åter. Skuld, brännande och avskyvärd. Hur kunde hon tycka att det var värt risken? Trotsigt vände hon blicken mot portglaset och den bleka bilden av sitt ansikte. Vacker, med glödande gröna ögon, och en grimas av äckel. Ett bloss till på den varmrökta cigaretten. Sedan gick hon in. Stannade framför hissen. Hon tålde inte ljuset där inne och spegeln skulle få henne att vilja spy.

Det fick bli trapporna. Långsamt, långsamt rörde hon sig uppför dem. Vid tredje våningen stannade hon och gick ut på en av de små balkongerna. Tände en till cigarett. Rökte den långsammare. Stirrade ut mot innergården och mörkret som slukade alla detaljer. Hon höjde blicken mot himlen. Svart med enstaka grå moln. Där bortom, stjärnorna, avlägsna och kalla och lockande. Hon ville inte känna så här. Ville inte känna tomheten som inget kunde fylla.

Hon harklade sig, fimpade cigaretten och gick in i trapphuset. Fortsatte uppåt. Stannade utanför dörren, kvävde gråten. Kvävde samvetet, förberedde sig på att vara kall och kort, så att han inte skulle se. Inte vilja ligga med henne. Redan nu längtade hon till morgonduschen som skulle skölja bort synden och sveket.

Nyckeln i låset. Ett kort klick och dörren gick upp. Ett ögonblick förflöt. Sedan hördes ljudet då han reste sig ur fåtöljen, stegen på trägolvet… Medan hon hängde av sig kappan fylldes hallen av hans närvaro. Snart skulle han fråga om kvällen varit trevlig, och om hon ville ha te.

Som alltid var den dunkande skräcken en del av hennes väsen. Skräcken för att hon trodde att ögonen skulle avslöja henne. En blinkning, ett flackande med blicken, en kort sekunds tvekan, där ögonen skulle avslöja allt för mycket av det han redan misstänkte eller visste. Förberedde lögner om hur tråkigt det varit, förberedde sig att skvallra om andras skandaler. Hon släppte in vreden och kylan. Lät skammen försvinna. Ett djupt andetag sedan vände hon sig om. Han mötte hennes blick. Där inne fanns frågan som han aldrig ställde. Båda kände till den. Båda ignorerade den.

”Vill du ha te?”

”Nej tack. Jag är trött och vill sova.”

”Hur var din kväll?”

”Sådär. Malin pratade bara om sitt.”

Han log med beklagande blick. Hon log tillbaka, kort och kallt.

Då hon la sig, lade han sig bredvid. Strök hennes arm. Kanske visste han? Kanske kände han doften av den andra? Skulle han sträcka ner handen till hennes underliv och finna sanningen mellan de klibbiga låren? Åter började hjärtat hamra hårt. Hon svalde, vred sig bort, låtsades sova.

Oron var borta och ersattes av det andra. Det som gjorde henne äcklig, motbjudande, svekfull. Självföraktet skulle ge henne tid till nästa helg eller helgen efter det. Men tills dess skulle oron växt sig stark. Långsamt skulle den ta över tills hon stod på randen av vansinne. Tomheten måste fyllas, oron måste stillas.

 

 

© Mikael Mansén