Drömmarnas drottning

Drömmarnas drottning

 

Månen gjorde havet till en silverspegel. Lutad över det tänkte du på synd. Fingrarna svepte undan håret, men dina ögon bar ingen skam, endast lust. Jag vadade ut i silverhavet och höll ut händerna mot dig. Du log och natten höll andan.

”Jag har syndat”, ropade du över vattnet.

Jag log ömt och viskade:

”Nej du har inte syndat.”

”Jag har syndat”, skrattade du.

”Nej, min kära, du dricker liv.”

”Jag har syndat”, skrek du och månen glödde kring dig.

”Nu är du en gudinna”, viskade jag, ”och månen vet det.”

Nattens lekar var över, och du var nu mjuk och varm.

”Är det slut nu”, viskade du.

”Nej kära, det tar aldrig slut. ”

Det finns liv i mig än. Jag håller på att vakna. Mellan elden och din kropp darrar luften. Jag viskar ditt namn i din mun när du sover, dricker dina andetag, dricker ditt liv. kära, när du vaknar och jag sover, drick mitt.

När solen går upp och värmer våra kroppar, finns nattens drömmar kvar.

 

 

 

© Mikael Mansén