Utrymmet mellan

Utrymmet mellan

 

 

Hur länge han hade farit genom den svarta tomheten visste han inte. Instrumenten visade siffror, men efter så här lång tid kändes dom betydelselösa. Ibland när skeppet gick på sparlåga för att spara energi och allting utom raketerna släcktes, kände han det som att han flöt i ett väldigt mörker och som att han var en del av det mörkret. Visst fanns stjärnorna där ute, men de hjälpte endast till att förhöja känslan av att inte existera. Som att han var en betraktare. Det mest skrämmande var inte ensamheten. Inte alls. Det värsta var att han visste att allting hade förändrats. Alla han en gång hade känt var borta och den kanske existerade inte ens den blå och gröna planeten längre. Det som hade varit hans hem. Ibland, i drömmarna kunde han se den. Men han viste inte längre om det var minnen eller bilder som han sett.

Var någonstans var han nu, frågade han sig ofta. I utrymmet mellan. På väg bort och ut, förbi det Ortiska molnet. Vad innebar det? Vad fanns där bortom? Spelade det någon roll?

Sjuttontusen år av ensamhet. Oräknelig tid. Vad var han, vem var han? Fanns han ens på riktigt? Hur hade han trott att han skulle klara detta? Men han hade inte varit själ från början. Dom hade varit fler. Men deras namn och ansikten var sedan länge försvunna. Bortträngda ur en hjärna som inte var menad att leva så länge. Sjuttontusen år var den enda sifferkombinationen han fortfarande kunde minnas och den enda som betydde något, och den upprepade han ofta.

Då och då sände han mekaniskt iväg signaler och bilder. Här är jag. Detta ser jag. Om signalerna kom fram visste han inte. Han hade inte fått något svar hemifrån på fler år än han kunde räkna. Han att det aldrig skulle komma något svar, att den civilisation han hade lämnat var förintad sedan länge. Kanske fanns det en ny? En som ställde samma frågor som dom på hans tid hade ställt? Kanske mottog dom också märkliga signaler från den svarta rymden?

Djupt in i skeppets mage väntade dom andra förgäves på att vakna. Ibland stannade han och såg ner på deras otydliga gestalter genom frosten. Sökte liv men visste att det sedan länge hade lämnat dem. En gång, under några ögonblick hade systemet fallerat och då hade dom alla dött. För evigt frusna i sina gravar av stål och glas. Just som han. Frusen i evigheten, på väg bort i mörkret, i utrymmet emellan.

 

 

© Mikael Mansén