Om minnen

OM MINNEN

 

 

Micke kisade ut mot det blå. Endast marginellt kunde han skilja himlen och havet åt. Stadens hus och grönskan där emellan hjälpte. På andra sidan elden tycktes Liina frysa trots värmen och mörkret under ögonen hade djupnat.

”Varför måste Sebastian förlora sitt hopp?”

”För att han insåg att vi inte vill ha någon frälsning.”

”Jag tyckte inte om den berättelsen.”

”Så, Liina, varför berättar du inte en historia om kärlek? ”

”Vill ni höra om en sådan då? Jag tycker att era historier bara handlar om mörker och elände.”

”Det är för att det är dem vi kan”, sa Conny och sträckte sig efter cigarettpaketet.

”Sant”, mumlade Micke. ”Det är allt vi vet.”

”Jag tycker inte om Cecilia”, sa Liina, ”Hon är grym.”

”Hon är olycklig.” sa Micke.

Liina ruskade på huvudet och tog en klunk vodka.

”Det kommer att sluta illa.”

Micke sneglade och log.

”Kanske inte.”

”Jo”, sa Liina, ”Dina lyckliga slut, är inte som mina. Jag är säker på att det kommer att sluta olyckligt.”

”Jag kanske ska sluta berätta då?”

”Nej. Har du börjat så måste du avsluta. Sådana är reglerna.”

”Vem bestämmer reglerna?” undrade Micke.

Liina tog en klunk till.

”Vi gjorde det tillsammans Micke. Förra sommaren eller hösten. ”

Micke nickade.

”Det är sant Liina, det gjorde vi. Men nu vill vi båda höra en historia om kärlek.”

”Du kan berätta om din första kärlek”, sa Conny.

Liina log drömskt.

”Min första… hette Håkan..”

”Håkan?” sa Micke och tände en egenrullad. Samtidigt tog han upp en fabriksrullad cigarett ur paket och räckte över den till Liina.

”Åh… Ja Håkan.”

Conny såg ut som att han ville säga något, men Micke rynkade ögonbrynen och skakade på huvudet en gång samtidigt som han tände Liinas cigarett.

”Mm. Håkan. Han och jag träffades första gången när jag var tio. Jag blev så där gulligt kär som barn kan bli i honom på en gång. Han var… en vän till släkten. Vi gick ofta ut på sommaren, ner till sjön eller i skogen. Han var väldigt klipsk, visste allt om allt.”

Röken slingrade sig likt en grå orm mellan elden och Liinas ansikte.

”En dag när vi gick i skogen frågade han om han fick kyssa mig. Först tyckte jag att det kändes konstigt, men efter ett par kyssar kändes det rätt.”

Liinas berättelse var fylld av drömdimmor och hemligheter i sjöns vass. Här fanns inga mörka tankar, ingen sorg eller smärta. Medan hon berättade glittrade ögonen och hon log likt en förälskad. En kort stund såg de flickan hon varit. De såg ungdomen och den blommande kvinnligheten skymta under förfallet. Conny satt tyst, men kastade då och då en forskande blick mot Micke. Då Liina tog en paus för att gå ut i buskarna, vände sig Conny mot Micke.

”Håkan… var inte det hennes morbror?”

Micke nickade.

”Liina drömmer. Hon gör om allt fult till något vackert när hon super eller tar heroin.”

Connys ögon smalnade och han såg in i elden.

”Det gör ont att lyssna på henne.”

”Jag vet”, sa Micke, ”men ibland måste man göra så, annars gör det för ont.”

”Det får mig att undra om de andra hon älskat.”

”Liina har våldtagits hela sitt liv”, viskade Micke. ”På fosterhemmet, av sina pojkvänner, av torskarna. Hon var tvungen att göra om allt.”

”Jag tror inte att jag kan höra mer”, mumlade Conny.

”Det måste du. För Liinas skull.”

Conny nickade.

”Jo jag vet.”

”Allt är en dröm, Conny, inget är på riktigt”, sa Micke med blicken i elden.

Bägge såg upp när Liina kom tillbaka. De log och hon log. Med röda svullna ögon satte hon sig och räckte ut handen efter en ny cigarett.

”Den jag älskade på riktigt… Jag menar min första vuxna kärlek var Uffe.”

Från Västerbron hördes bilarnas susande, och medan Liina berättade började blicken åter ljusna. I sin drömvärld var hon åter vacker och ung. Allting var enkelt och allt var bra.

 

 

© Mikael Mansén