Livet är nästan alltid underbart

 

En vanlig morgon för Micke, som är en av huvudkaraktärerna i Under Västerbron.

 

Någonstans mellan drömmen och vakenhet. Just innan man vet att man drömmer. När känslan är så verklig att man kan uppfatta varenda detalj. När rösten är exakt den samma som den en gång var. När man kan känna armarna kring halsen och värmen mot kinden. Det är just där allt är helt underbart. En sekund senare... när man rörts sig framåt och hjärnan viskar, att det är en dröm, så är allt förstört. Med vetskapen kommer paniken, ångesten, skräcken och värst av allt, saknaden.

***

Micke väckte sig själv med ett långt stön. Han försökte att vrida sig åt sidan, men den blixtrande smärtan från knäet, fick honom att flämta och stelna. Käkarna var så hårt sammanbitna att tandrötterna värkte, att tinningarna värkte, att ansiktet kändes söndersprängt.

”Gudar”, stönade han. ”Gudar i helvetet.”

”Ögonen sved, kroppen skakade.”

Han var tvungen att pissa, var tvungen att ta sig upp, åtminstone på knä, eller rulla åt sidan och hänga ut pitten. Åter försökte han att röra sig, åter sköt blixtar av smärta igenom kroppen och fick honom att gnälla som en hund. Det gick inte längre, smärtan i knäet, smärtan i blåsan. Han slappande av, lät det flöda, kände värmen strömma först blygsamt, sedan att stöddigare över midjan och benen.

Nerpissad igen. Nerpissad och stinkande och kall och jävlig.

Som om pissblåsan och knäet hade haft en hemlig länk, som läkarvetenskapen missat, släppte smärtan efter och han kunde räta ut sig.

”Gud i helvetet”, viskade han.

Efter några ögonblick av tomt stirrande mot taken satte han sig upp, tog stöd mot väggen och använde den för att resa sig, samtidigt som han aktade sig noga för att stödja på benet. När han äntligen hade kommit på fötter provade han försiktigt knäet. Det klickade till, mjukt som då man spänner en revolver. Skönt, då var han redo.

Liksom varje morgon kliade det i hela kroppen. Som om venerna där innanför huden skrek efter heroinet och liksom varje morgon, var han tvungen att erinra den där kvällen för länge sedan, då han insåg att smärtan var allt han hade kvar.

Han blickade ner mot den mörka fläcken, tog tag i byxorna med tummen och pekfingret, drog ut dem från kroppen och suckade frustrerat. Efter några minuters rotande hittade han sina andra byxor, höll upp dem, borrade in näsan och drog in. Jodå, de luktade också piss, men inte starkt. Kanske kunde han ha dem medan han åkte till stadsmissionen?

Trotts att kylan redan ätit sig in genom kläderna och kylt ner pitten, klädde han av sig sina blöta byxor och drog darrande på sig de gamla. Efteråt kikade han i spegelhörnet och drog med ena handen över hakan. Mer och mer grått hela tiden. Fårorna hade också blivit fler, framför allt kring ögonen. Han var pussigare, mer uppsvullen än i somras. Ögonen låg liksom inbäddade i rynkor. Så hade det inte varit förr. Då han hade gått på heroin, hade han fortfarande sett bra ut… Så där mystiskt blek och mager med brinnande ögon. Som en missförstådd poet. Det här raset hade kommit fort. Kanske var det levern som hade gett upp? Han hade ingen aning. Han försökte minnas sista gången han sett en läkare. Kanske i somras? Nej, det var sommaren innan… eller hade det varit på hösten?

Han blottade sina gula tänder, först sammanbitna, sedan i ett horribelt leende. Det fanns inte mycket av Mikael kvar där inne i spegeln. Varelsen som stirrade tillbaka var den gamla knarkaren och fyllot Piss-Micke.

www.mikaelmansen.se

 

 

© Mikael Mansén