I natt drömde jag - I

 

I natt drömde att jag var på en rymdfärja. Vi var på en forskningsresa, inte till ett annat solsystem, utan till en annan galax.

Vyerna var ofattbart vackra och skrämmande. Så långt hemifrån, så annorlunda. Jag visste att vi aldrig skulle komma hem. Detta var en envägsresa. Att den information vi samlade och skickade, skulle komma till nytta där hemma.

Jag var så ensam och rädd… men samtidigt lugn. Jag accepterade att jag var för alltid förlorad i rymdens oändlighet.

Stjärnhimlen och den fjärran solen gav ljus. Stråk av gyllene, skimmer av grönt, orange och blått som speglades i glaset och metallen.

Men inne i färjan rådde skuggor och skymning. Väggarna på farkosten var stora, olikt formade glasfönster. De hölls samman av blågrå stålskenor. Färjans landskap var stort och öppet. Där fanns trappor utan räcken, korridorer och stora rum. Inget var slutet eller instängt, inget hade dörrar. Det fanns inga hemligheter värda att dölja för varandra.

Vi var bara något dussin ombord. Alltid vandrade vi ensamma. Vördnadsfullt studerande de främmande stjärnorna. Förundrandes över rymdens oändlighet.

Långt under oss fanns en planet. Nästan som vår. Främmande, men välbekant och fylld av liv. Den vilade så fridfullt i den svarta rymden. Opåverkad av tid, ovetandes om avstånd. Känslan av undergång fanns där. Bitterljuv och ofrånkomlig. Anledningen till att vi var där, var den att vi skulle studera planetens undergång.

Från rymden såg jag ett brinnande kometregn trasa sönder dess yta. Den blågröna planeten förvandlades långsamt. Där meteoriterna slog ner uppstod ådror av eld. Det var vackert och fascinerande, men också skrämmande att se spegelbilden av vår värld gå under.

För evigt förlorade. På en säng under stjärnorna, ovanför den brinnande planeten, älskade vi en sista gång.

 

© Mikael Mansén