Frågor och svar

Frågor och svar

 

Inne på krogen I himmelen var det få människor. Svarta glasbord med tillhörande stolar av svart stål stod i rader längst väggarna. Det var nästan helt tomt där inne och det enda som hördes var musiken. På det tomma dansgolvet rörde han sig i långsam dans. Kanske var det den vackraste man hon någonsin sett. Håret var inte gyllene eller ljust, utan mörkt brunt som fångade upp det vita och röda ljuset från disco lamporna. Han bar en vit kostym och dansade med sig själv, långsamt, vaggande till ”du är den ende” En stund hon betraktade honom under tystnad och snart såg hon att han smålog för sig själv, stannade och mötte hennes blick. Musiken tystnade som i ett trollslag när han öppnade munnen.

”Det är du som är hon eller hur?”

Hon tvekade ett ögonblick, av både rädsla och vördnad.

”Du är Messias.”

”Hum, sant. Jag vet varför du är här. Du är inte den förste som frågar och inte den siste.”

Han gick bort till ett av de glittrande svarta glasborden och satte sig på en av stålstolarna, slängde upp det ena benet över det andra och lutade sig tillbaka. Anletet var slitet, åldrat och håret grånat, men ögonen var som man alltid föreställde sig, blå. De hade en intensitet som skulle sluka henne om hon såg i dem för länge och för djupt.

”Ganska äckligt om du frågar mig. Har aldrig gillat dem.”

”Inte gillat vad?”

”Stolarna och borden såklart. Men de är lätta att torka av efter kvällen”, sa han med ett brett leende och blinkade med ett öga.

”Ehm, ok.”

”En cigarett?”

Han halade fram ett paket Marlboro och erbjöd henne. Hon stirrade på cigarettpaketet sedan på honom.

”Nej tack, jag röker inte.”

”Inte? Det borde du. Jag menar vad spelar det för roll? Det här finns troligtvis inte kvar innan du hunnit få lungcancer.”

Åter flinade han mot henne, höjde ögonbrynen och viftade med paketet.

”Inte?”

”Nej tack”, svarade hon åter.

”Vad var det du ville?”

Han tog ut en cigarett ur paketet och tände den. Drog ett djupt bloss och blåste ut. Tjock rök spred sig över bordet mellan dem.

”Ville… ja, alltså, det ser ut som fan”, hon hejdade sig, ”förlåt jag menade inte att svära.”

”Det är ok. Vill du ha något att dricka?”

”Ehm, jo tack, visst gärna.”

”Ok vad? Vänta låt mig gissa. Något sötsliskigt, White lady kanske?.”

”Eh, nej tack en öl går bra.”

Leendet låg kvar, men det dök upp något irriterad i ögonen. Han såg sig om och fixerade en kvinna med tjockt svart hår borta vid baren.

”En öl och en stor grogg”, ropade han.

Barkvinnan nickade trött och sa något åt en blond kollega. Hon pekade åt deras håll. Ölen och groggen serverades av den blonda kvinnan, en cirka trettioårig varelse, hårt sminkad med gröna ögon. Messias sneglade på henne medan hon serverade, smålog och greppade sin grogg. Sedan blottade han sina perfekta vita tänder i ett fantastiskt leende.

”Nå ställ din fråga.”

”Ok, jag ska”, hon drog djupt efter andan och ställde frågan hon burit så länge.

”Har du sett hur det ser ut där ute? hur människor lider? Hur mycket krig det är? Alla droger, alla mord. Massorna utnyttjas, korruption, politiker som ljuger. De säljer frälsning i kyrkan, de rikare blir allt rikare och de fattiga blir allt fattigare.”

Messias tog ett djupt bloss på cigaretten och blåste ut.

”Jag uppfattade inte frågan”, sa han med slö ironi.

Något ögonblick tvekade hon.

”Varför hjälper du inte världen, varför går du inte ut och hjälper människorna i världen? Varför gör du inget? Jag menar med en värld som denna med all teknik. Med media och datorer. Du skulle kunna nå ut till massorna i hela världen på några sekunder. Du är ju Jesus, Messias vår frälsare.”

Blicken borrade sig in i henne. Nu fanns där ingen insmickrande charm, ingen lättjefull glädje. Även det vackra leende hade slocknat. Utan att släppa henne med blicken lyfte han glaset mot munnen och slukade dess innehåll, stirrade ner i bordet, på marlboropaketet, tog fram en ny cigarett, tände den på fimpen, tog ett djupt bloss, höll kvar och blåste ut tung tjock rök.

Ännu ett bloss på cigaretten, sedan borrade han åter blicken i henne. Genast slukades hon av kraften.

”Ni hade er chans men ni sumpade den.”

”Hade vi?”

”Jag gav er chansen. Jag dog för er som du kanske råkat hört någon gång? Jag genomgick otroliga smärtor, plågades så svårt att jag tillslut dog. Jag tog på mig all er skit och då jag gjorde det renade jag världen från all synd, all arvsynd.”

De blå ögonen smalnade och han tog ett till bloss på cigaretten innan han fortsatte med skärpa i rösten.

”Och vad gjorde ni med er nyvunna renhet. Ni fortsatte kriga, hora och mörda. Vet du att i samma ögonblick som jag dog den där gryningen för så länge sedan, sålde sig en hora. En mördare stal ett liv någon timme senare. Krig pågick över allt, inget undantag, ingen frid, ens då guds ende son torteras ihjäl.”

De perfekta tänderna blottades i en bitter grimas. En tung känsla lade sig i hennes bröst och hon lutade sig bakåt i stolen medan han fortsatte sin monolog.

”Så förstå detta. Ni är körda. Allt detta… det här är allt som finns. Ni valde att ha det så här och jag lever i den värd ni skapat.

Han skrattade med en bitterhet som var så påtaglig att hon kunde känna den som en kraft.

”Far drog”, fortsatte han, ”stack, försvann, eller tog livet av sig. Vad vet jag? Kanske borde jag också göra det… innan det är för sent.”

”För sent?” frågade hon.

”Huset faller, så att säga.”

”Så det är försent?”

Cigaretten mosades hårt i askkoppen. Sedan mötte åter hans blå ögon hennes blick, sedan förde han ihop händerna så att fingertopparna rörde varandra.

”Vad vet jag... ni kan ju alltid prova be”, sa han med ett brett leende.

Hon reste sig långsamt och såg med äckel på honom. Han såg tillbaka med det fantastiska leendet, perfekt likt en mask. Med sin ena hand plockade han upp cigarettpaketet och höll det mot henne.

”Cigarett?”

Hon skakade på huvudet, reste sig, gick genom baren, sköt upp en av de stora dörrarna och ställde sig på trottoaren.

”Det sista som dör är hoppet. Han som skulle ge oss hopp har själv inget.” viskade hon lågt.

Allt var natt, neon och gatlyktor. En vindstöt förde med sig höstkyla, skräp och löv.

 

© Mikael Mansén