Drömmen om dig

Drömmen om dig

 

Den är tillägnad dig min vän, för att jag nu vet var du är.

Det var ingen vacker dröm och den lämnade mig så skakad att blotta minnet av den fortfarande, efter alla dessa år, ger mig rysningar.

 

***

 

I drömmen var jag utanför ett stort sjukhus av glas. Jag gick längsmed dess fasad och blickade in. På nedre botten fanns en kafeteria men det var tomt på folk. Ingen gick heller in eller ut i huset. Medan jag blickade uppåt, kom en fruktan över mig. Jag visste att något som jag sökte fanns där inne, men kunde inte minnas vad. Fylld av tvekan rörde jag mig fram mot ingången, men hejdade mig då telefonen surrade i fickan. JAg plockade upp den och såg att det var en gammal Nokia och ett nummer som jag inte kände igen.

”Är det Mikael?” sa en kvinna.

”Ja det är jag. Vem är du?”

”Du hade ringt…”

”Hade jag?” sa jag och visste i detsamma vem det var jag sökte.

”Innan jag svarar på några frågor… Är du släkt med honom?”

”Nej”, sa jag, ”men jag är en av hans bästa vänner.”

”Du måste vara släkt med honom om jag ska kunna svara på frågor”, sa kvinnan.

”Men finns det någon annan jag kan tala med? Hans doktor?”

”Han är väldigt upptagen.”

”Men vi var… Vi var en grupp vänner och vi saknar honom.”

”Ett ögonblick.”

”Jag är din väns doktor”, sa en ny röst med kraftig finlandsbrytning.

”Snälla… Låt mig få träffa min vän”, sa jag och nu kände jag tårar strömma ner längs mina kinder. ”Han betydde så mycket för oss. Åt mig bara få träffa honom och se om han mår bra.”

En stynd var han tyst och allt jag hörde var hans torra andetag.

”Kom upp om du vill. Men han kommer inte att känna igen dig. Du förstår… Han är sjuk, vldigt sjuk och för att han ska må bra, så ger vi honom droger och för att han ska hålla sig lugn, låter vi honom lägga pussel.”

”Tack, tack, tack”, sa jag och sedan, som det är i drömmar, gick jag genom sjukhusets salar. Överallt var det tyst och allt som hördes var mina steg. Det tog ingen lång stund och snart såg jag min vän, min älskade vän som hade varit borta så länge. Han satt vid ett bord, och liksom läkaren hade sagt, la han pussel. Jag satte mittemot honom och försökte få honom att se upp men han hade blicken riktad ner på bitarna. De var inte många, men de låg fel, var vridna så att man blev förvirrad.

Med droger i kroppen, blir det nog svårt, tänkte jag.

Hela tiden viskade och mumlade han maniskt för sig själv.

”Jag kan inte… Det fattas bitar… Det går inte att lägga klart. Måste bli klar. Måste ut, måste bort… Jag kan inte… Det fattas bitar…”

Jag räckte ut min hand och vidrörde honom. Då såg han upp med drogad och förlorad blick, skakade långsamt på huvudet, rev sig i håret och plockade med pusselbitarna.

”Min vän… Kan jag hjälpa dig?” sa jag.

Men även om han såg rakt på mig, så såg han igenom mig och jag förstod att han inte kunde se eller höra mig. Om och om igen viskade han samma sak.

”Jag kan inte… Det fattas bitar… Det går inte att lägga klart. måste bli klar… Måste ut, måste bort…”

Jag reste mig och som det är i drömmar så stod jag utanför sjukhuset. Skräcken släppte långsamt och jag rev upp telefonen. Doktorns torra röst raspade.

”Varför är han så drogad? Om han inte var så drogad så skulle han kunna lägga klart pusslet.”

”Jo”, sa doktorn långsamt”, men han är sjuk förstår du.”

Så insåg jag vad som var felet med allt. En makaber liten detalj som avslöjade allt.

”Du är ingen riktig doktor och sköterskan var ingen riktig sköterska…”

”Inte?” sa han långsamt med sin finska brytning.

”Nej… Ni skulle aldrig ha låtit mig träffa honom om ni varit det.”

”Inte?” sa han igen.

”Nej… För jag är ingen släkting.”

”Du har rätt” sa han. Den finska brytningen var försvunnen och jag hörde på rösten att han log. ”Men vi försökte i alla fall. Du förstår… Du har inget här att göra. Du gick genom en port som du inte skulle ha gått igenom och träffade någon som du inte skulle ha träffat. Han är på en plats som du inte ska vara på och han kommer aldrig därifrån.”

 

***

Då jag vaknade, visste jag att jag hade besökt min vän i livet efter detta. Jag visste att han var fången på den där ensamma platsen och att han sökte efter en väg ut. Jag visste att om han bara kunde lägga klart pusslet, så skulle han bli fri.

Men så är det… Det som är dött, är för alltid dött och får aldrig börja leva igen. Därför vet jag att han fortfarande sitter där på sjukhuset år efter år och försöker att lägga klart pusslet för att finna vägen hem.

 

 

© Mikael Mansén