Drömmarnas gudinna

 

Nästa skymning tände jag en eld och lät lågorna hypnotisera dig.

”Denna natt ska jag visa dig sanningen. Jag ska visa dig dina slott och dina länder, dina folk och din makt. ”

Dina ögon mötte mina. Ovetande, men på gränsen.

”I natt ska jag väcka dig”, sa jag.

”I natt”, viskade du.

Eldens gäckande dans fick dina ögon att glöda. Jag skymtade frågan innan den ställdes.

”Vem är jag?”

”Du får se”, sade jag.

Den natten visade jag dig ditt vita palats vid sjön av kristall. Jag visade dig spjuthavet och de fagraste ängarna. Jag visade sig sorgeskogen och allt som gått förlorat. Vid knotornas slätt hejdade du dina steg och såg på mig.

”Den här sagan är grym.”

”Den här sagan är din”, svarade jag.

Men Thalions stränder älskade du och där samlade du snäckor. Jag bad dig lyssna. I dem hördes inte havets brus, utan ekot av sedan länge glömda sagor.

”Den här stranden tycker jag om”, sa du.

”Den här stranden är din”, svarade jag.

Länge vandrade vi och mycket såg vi. För var plats vi besökte, skön eller hemsk, förundrades du och växte. Snart Skrämdes jag av din makt. Då du såg min tveksamma blick, fattade du mina händer och frågade:

”Varför är du rädd?”

”Jag vet inte vad jag gjort.”

”Vad har du gjort?” frågade du. Inte lägre oskyldig, inte längre frågande.

”Jag har gjort sönder dig. Som en leksak man böjt och töjt för mycket.”

Du log. Du visste. Nu var det din tur att leda mig. Skymten av ett leende, en skugga i hjärtat. Du blottade ditt inre. Den del av dig som skrämde mig.

”Du visade mig vägen, sanningen. Det jag inte tidigare såg och det jag glömt. Jag är din drottning nu. Din älskarinna och måne.”

 

 

 

© Mikael Mansén