Bevararen

 

Tystnad hade rått i tusentals år. De mörka korridorerna, upplysta endast av fluorescerande kristaller, låg i ständigt dunkel. En enda varelse rörde sig långsamt genom det väldiga skeppet. Likt en vålnad strövade han genom gångar och salar. Målmedvetna, långsamma steg mot ett av de stora fönstren. Utanför gnistrade den eviga stjärnhimlen och i horisonten, glödde den gryende dagen över planetens yta.

Varelsen stannade, blickade ut och lät ögonen fastna på sin reflektion. Några hisnande och hemska sekunder, stirrade den tillbaka. Grå och fruktansvärt ensam. Blickar låsta vid varandra, det enda sällskap de hade i evigheten. Några sekunder, innan han såg ner mot den blå och gröna planeten som hade hägrat där sedan han först kom.

Han öppnade munnen, andades mot fönstret och såg på dimman som bildades över dess släta yta.

”Det enda tecknet på att jag lever”, viskade han.

Rösten var inte hans, hade inte varit hans på tusen år. Men det var en röst i tomheten och tystnaden. Ett ljud förutom steg, skrapande och prasslande.

Den hade varit stor, hade han tyckt då han kommit hit. Ändlös, fylld med vindlande gångar och salar. Men nu… nu kände han veranda skrymsle. Ibland sökte han till och med ändra något, rista i den oförstörbara metallen, bara för att förändra dess yta.

Den stora salen med alla skrifter. Allt hade han läst fler gånger än han kunde räkna. Han kunde till och med minnas detaljerna, felskrivningar, överstrykningar och rättningar. Han visste vilka sidor han kramat sönder eller slitit ur böckerna i stunder av sorg eller galenskap.

Hundratals gånger hade han sett faror hota planeten. Enorma stenar som farit genom rymden i miljarder år, för att korsa planetens bana, missat den, för att sedan fortsätta miljarder år till ut i det svarta.

Han undrade ofta om det fortfarande fanns liv där nere. Det hade funnits engång. Då han kommit hade det varit för att bevara liv, för att allt där nere skulle dö.

Fast han visste såklart inte om det fanns något levande kvar där nere. Hur skulle han ha vetat? Här uppe just på gränsen till rymden, var han frivilligt fången tills arken skulle föra honom ner igen. När skulle den det? Han hade ingen aning. Han hade trott sig veta det. Trott sig veta hur lång tid han skulle vara här. De hade fyllt den stora hallen med skrifter. Miljontals av dem. De hade fyllt den stora trädgården med växter som de kunde äta och utvinna ambrosia ur. Allt det fanns kvar. Det vara bara dem han hade delat evigheten med som var borta. Han hade varit ensam så många år att han inte längre visste hur många. Någon gång hade han börjat tappa räkningen. Då hade han börjat skarva, räkna om, räkna nytt. Desperat hade han insett att han verkligen inte hade någon aning. Hur skulle han ha vetat om han sov ett eller två dygn?

Någonstans efter att Hilimas hade tagit sitt liv, hade vansinnet kommit. Hur länge det red honom visste han inte, men då han vaknat ur galenskapen, hade lång tid passerat. Håret hade varit nedanför midjan, skägget lika så. Naglarna hade varit långa klor, gula och vridna. Han hade funnit Hilimas hängande från taket, just så som hon hängt dagen då hon dött. Men då han fann henne för andra gången hade hon varit mumifierad, gråbrun i det gyllene ljuset från solen.

Ensamhetens vansinne hade kommit och gått. Han hade talat med sig själ och ibland gått igenom årtionden av tystnad. Han hade förvånats och skrämts av att höra sin egen stämma. Inte sällan såg han andarna av sina döda vänner vandra genom skeppets gångar och salar.

Den sista bevararen var en ensam varelse och hade slutat vänta på att skeppet skulle sänka sig ner till den blå och gröna planeten, utan hoppades istället på återkomsten. Att de stora prinsarna och prinsessorna skulle komma tillbaka, äntra skeppet och tacka honom för den långa tid han vaktat arken. Så fort de kom åter, skulle han bege sig till planeten, se dess legendariska skogar och floder och berg.

Ofta fann han sig själv stirrande ut genom fönstren, ner mot de skimrande färgerna, försöka tyda detaljer. Ibland, då molnen skingrades, tyckte han sig kunna se något där nere. Kanske de berömda pyramiderna.

Tystnaden har ett ljud och ensamheten är ekade.

Ibland tänkte han att han redan var död. Att hans kropp likt Hilimas låg någonstans i arken, torr och brungrå och övergiven.

Då han hade vaknat efter vansinnet, la han Hilimas i den stora trädgårdens mylla. Han hade pressat fram tårar över hennes torra kropp, innan han täckt över henne med jorden.

Alla förtjänar en gråterska, en gråtare, någon som gjöt sorg över dem. Vem, frågade han sig, skulle gråta över honom, den sista Bevararen?

 

 

© Mikael Mansén