Heroin-livet i slutet av en nål

Heroin - Livet i slutet av en nål

 

Minns du hur det var att vara odödlig? Hur det var att leva med tanken, det händer inte mig? Inget kunde skada dig. Döden var overklig. Ännu hade ingen av dina morföräldrar eller farföräldrar dött. Din mamma och pappa var fortfarande unga och döden var långt, långt bort. Tiden var evig och hela världen var din.

Det börjar nästan alltid med ”rökheroin”. Det finns på marknaden några månader. Eftersom det handlar om att bara röka, är det inte så ”äckligt”. Det är jobbigt hemma, i skolan. Livet är svårt. En kompis har testat och lovar att det är bra, riktigt bra. Så du testar… och det är bra. Det bästa någonsin. Det tog bort allt det jobbiga. Det är inte svårt att få råd till det. För du har pengar. Livet är i ordning. Om du inte har just nu, så kan du alltid låna. Så börjar det. Först finns det inga problem. Ingen märker något. Allt är bra, allt är skönt.

Men när en flock ungdomar har blivit beroende så klipper de stora langarna rökheroinet. Det finns inte längre på marknaden.

Du som är fast, vill ha mer, vill ha kicken, vill flyta bort från det jobbiga. Nu har du ett annat väsen i kroppen. Något främmande som driver dina tankar och längtan. Något som har tagit över. Det finns där hela tiden. I drömmarna och när du är vaken. Hela tiden bara en sak. Heroin.

Har du en gång provat Heroin så finns det inget annat som duger. Det är äckligt med sprutor. Det är farligare. Man kan få sjukdomar. Man kan få hiv. Men nu finns det bara det vanliga Heroinet på marknaden.

Så vad gör du? Du måste ha det. Det finns inget annat att göra än att ta din första spruta. Troligtvis lånar du den av en kompis som du litar på. En som du ”vet” inte har sjukdomar. Troligtvis får du hjälp, för du har aldrig gjort det själv och har ingen aning. Det river inombords. Du känner ångest och rädsla. Längtan efter ruset. Inget annat finns i huvudet. Så tar du den… Den första sprutan. Efter den finns det ingen återvändo. Inget duger. Inget är bra nog. Inga andra droger. Ingen kärlek, omtanke, upplevelser, mat eller sex. Livet kommer att handla om en enda sak. Heroin genom en nål. För det är du beredd att göra vad som helst. Stjäla från dina föräldrar, plocka pengar ur din mormors plånbok, till och med stjäla guldplomberna ur hennes mun, eller knulla den äckligaste, kondomlösa gubbe. Inget stoppar dig. Du har ingen moral, ingen skuld. Allt handlar om Heroinet.

Men är du helt fri från skuldkänslor?

Nej, absolut inte. Den kommer då du tänder av. Den första gången du bestämmer dig.

”Nej. Detta leder till döden. Inget mer.”

Efter dagar av vånda, svettningar, illusioner, mardrömmar. Saker som krälar på väggarna, som krälar inuti dig. När du rasat klart. När synerna har lämnat dig. När kroppen krampat i dagar och du har legat i din egen piss, skit och spyor. När du är mer död än levande. Då kommer skulden. När du ser din mammas och pappas ögon. Deras rädsla och smärta. När du börjar minnas att du sålt din mammas smycken, föräldrarnas värdeföremål och allt skit som finns i deras hem för knark. Då kommer den. Skulden... och en ny sorts ångest.

Vad gör du för att ta bort minnena av alla dom du har legat med. Som fått knulla dig? Som du låtit göra vad dom ville med dig. Gamla, feta, smutsiga gubbar som har stuckit in sin kondomlösa kuk i dig. Och tanken. Den där tanken, så hisnande och fruktansvärd. Tänk om du fått AIDS?

Hur får du bort minnena av att du har skitit på dig bland folk? Att du har stulit från dem du älskar. Att du har ljugit, svikt.

Ångesten driver dig till det som kan ta bort den. Heroin.

Om och om igen faller du.

Men tillslut lyckas du hålla dig ren i flera månader. Du har hamnat på vårdhem. Du har blivit omyndigförklarad. Du har missat din utbildning. Har blivit straffad. Men du är ren. Äntligen kommer du ut. Hela tiden har du minnena du bär på. Alla vidriga minnesbilder som finns där hela tiden. Men du är åtminstone förlåten. Nästan i alla fall. Ingen litar på dig. Dom håller undan sina värdesaker. Har dom barn och du är hemma hos dem, är de oroliga för att du har tappat knark eller sprutor. Du vet att när du har gått, så letar dom på de ställen där du varit. Men du förstår dom. Du hade gjort samma.

Nu försöker du gå klart utbildningen. Har missat massor av år. Vart tog dom vägen? Knarket tog allt. Men du försöker. Det är svårt. Du faller tillbaka en, kanske två gånger. Tappar allt igen och måste börja om. Dina knarkvänner dör en efter en. Många har HIV, alla ser ut som skit. Dom gamla vännerna finns inte kvar. Ingen vill ha med dig att göra. Tillslut försöker du att finna jobb. Det är inte lätt. Du försöker att finna kärlek. Det är ännu svårare. Vem vill ha dig om du berättar sanningen? Ingen.

Det är en kall värld och hela tiden minns du hur det var. Den där första gången, när allt det dåliga försvann. När du var ung och stark och allt kändes bra. Du skulle kunna vara där igen. Det är så lätt. Så växer tanken. En kick, en sil, en enda gång. Bara för att känna det en sista gång. Bara för att hämta lite styrka. Glömma jakten på jobb, glömma att du vill ha kärlek. Glömma all skuld och ångest och att du har förlorat alla de där åren. En enda sak som kan hjälpa. Heroin.

 

 

Men detta är till dig...

 

Jag orkade inte hoppas. Orkade inte förlora hoppet gång efter gång. Så jag gav mig av. Flydde från det där. Flydde från dig.

Men jag har alltid älskat dig. Ända sedan den gången du stod på födelsedagskalaset hemma hos vår farbror. Kusin Rickard knackade mig på axeln och sa att du försökte säga hej. Jag vände mig om och liksom såg dig för första gången. Insåg att jag hade ett syskon. Jag kramade dig. Efter att jag insåg att du fanns på riktigt, har jag alltid älskat dig.

Vad vill jag säga med den här texten? Kanske vill jag säga att jag förstår och att jag är ledsen. Att du alltid kommer att vara mitt lilla syskon, som jag berättade sagor för och som sov hos mig på nätterna när du hade drömt mardrömmar.

Det tog dig bort ifrån mig. Det stal ditt liv Stal mitt syskon. Stal minnen som vi aldrig fick dela. Grävde ett djupt hål i våra själar. Gav oss oräkneliga tårar och evig sorg. En sorg som aldrig försvinner. En smärta som alltid finns där, även i mina gladast stunder. Jag hatar vad det gjorde med dig. Gjorde mot dig. Jag hatar det mer än något annat. Men dig älskar jag alltid.

 

© Mikael Mansén