Ett annat liv

ETT ANNAT LIV

 

 

Alkis-Björn

 

Det fanns något hotfullt, livsfarligt över hela Alkis-Björns väsen och alla fruktade honom. De andra alkoholisterna höll sig alltid lite undan från honom. Särskilt när han blev konstig och det djuriska, våldsamma kom fram. När blicken förändrades från humor till stickande och ond.

Men han var också väldigt snäll… särskilt mot oss stökiga ungdomar. Han sa att vi påminde om honom då han var i vår ålder. Flera gånger satt vi på Alkisberget vid Solna centrum och lyssnade på hans berättelser om hans ungdomstid på sjuttiotalet. På den tiden hade allt varit lätt. Man kunde skaffa pengar på alla möjliga vis. Ville man inte sno, kunde man alltid finna jobb. Ofta handlade det just om sådan saker. Inbrott, bryta upp, plocka vad man kunde, fly innan snuten kom. Ofta var historierna lite lustiga. På ett sätt som gjorde att vi alltid skrattade i slutet. Ibland innehöll de moral som, plugga grabbar, om ni inte vill sluta som mig. Vi gillade Björn.

En höstkväll satt vi där upp med honom. Vi bjöd på cigaretter och han berättade om sin ungdomskärlek, Anette. Både han och Anette hade bara varit arton när deras son, Patrik föddes. En son som han hade älskat över allt annat och som han hade gjort allt för. En lycklig liten familj hade de varit. Men när Patrik var ett år gjorde Anette plötsligt slut. Hon hade träffat en ny man som hon blivit kär i. Olof hette han. Björn visste vem det var och varnade att Olof var elak och ofta slog sina kvinnor. Annette lyssnade inte utan följde sitt hjärta.

Björn fick nöja sig med att vara varannan-helg-pappa. För var gång han tvingades att lämna sonen var det något som gick sönder i honom. Han drack mer och oftare. Men ännu var han inte alkoholist. Han drog sig allt mer för att ha sin son. Det gjorde för ont att lämna tillbaka honom.

 

 

Misshandel

 

Det dröjde inte lång tid innan de första slagen föll. Björn försökte att hjälpa till men Anette försvarade Olof och sa att Björn inte skulle bry sig. Det hände igen och igen. Varje gång ville Björn hjälpa, men varje gång sa Anette ifrån och till slut gav han upp. Tiden gick och för var gång han såg Anette blev hon mindre och mindre lik kvinnan han en gång känt. Ofta oroade han sig för sonen, men Anette lovade att sonen inte kom till skada eller att han såg misshandlarna. Oron ville dock inte släppa. Allt oftare tänkte han på henne, flickan som han en gång älskat och Patrik som tvingades leva i Olofs värld.

Desperat ringde han till polisen och socialen. Men ingen hjälpte. Tillslut tog Björn saken i egna händer. Fylld av oro och ilska gick han hem till Anette och Olof, ringde på dörren och väntade. När Olof öppnade skrek de på varandra tills Anette gick i mellan. Björn hotade och varnade att om Olof inte slutade slå Anette så skulle Björn komma igen och då skulle Olof dö.

Tiden gick. Slagen tog inte slut. Björn drack allt mer. Han stod på gränsen nu. Men hade inte fallit över. Han hade ju sin son att tänka på, som just hade fyllt tre.

 

 

Vansinnesnatten

 

En sen kväll ringde Anette och skrekgrät i telefonen. Det fanns inga ord i skriken och Björn förstod inte. Men det hisnade i kroppen av skräck. Han sprang hem till Anette, rusade upp för trapporna, sparkade och bankade på dörren tills Anette öppnade. Blicken var fylld av vansinne och sorg. Björn rusade in i lägenheten. Olof satt i köket, stirrande och drack ur en vodkaflaska. Han muttrade ett enda ord.

”Han ville inte vara tyst.”

Annette pekade på badrummet. Där inne, i badkaret, flytande i rykande vatten, låg Patrik. Den lilla kroppen var röd och uppsvullen med tomma, stirrande ögon.

 

***

 

Vi var så tysta när han berättade det. Jag minns att jag aldrig mer ville tala med Björn, eller ens se honom. Jag tänkte att han var galen som hittade på det där. Men jag satt kvar med en mycket underlig känsla i kroppen. Jag både svävade och föll samtidigt.

 

***

 

Han fortsatte sin berättelse och sa att han inte riktigt mindes vad han hade gjort efter det. Att han slutat fungera. Men att det var som att han kämpade i ett rött hav. När han vaknade hörde han röster i hallen. Själv låg han på köksgolvet i en pöl av blod och alldeles i närheten låg Olof med kroppen full av sår.

När polisen hade tagit honom och rättegången varit, så hamnade Björn i fängelse. Inte särskilt länge eftersom han hade handlat i affekt och haft en god anledning.

När Björn kom ut började han att dricka på allvar och slutade aldrig. Han sa att det var för svårt för honom att tänka på sin lilla pojke, som han älskade och som hade älskat honom. Svårt att minnas hur han låg där i badkaret, dränkt och skållad.

När jag såg in i Björns sårade ögon så speglade de hans hjärta och själ. Jag visste att det var sant vad han berättade. Att han verkligen hade varit med om det där. Obehaget följde mig i dagar. Ingen av oss sökte upp Björn igen. Kanske blev den sista historien för tung, för obehaglig för oss? Ibland såg jag honom i Centrum, ibland på väg upp mot Alkisberget. En gång, några år senare möttes våra blickar inne på systembolaget. Han såg oförändrad ut. Jag nickade kort emot honom och han nickade tillbaka, men tycktes inte känna igen mig.

 

Eftertanke

 

Ibland när jag ser människor som Björn, tänker jag hans historia. Alla knarkare, alkisar, dem som skär sig i armarna, äter för mycket eller för lite. Dem som lider och som balanserar på gränsen. Alla har en historia som förde dem dit de är nu. Om folk ens ser dem, så ser de ofta på dem med förakt. Men deras liv är sällan ett val. Någon gång i någon hemsk stund har de övergivits och för dem fanns ingen annan annat att göra. Inget annat sätt att ta bort smärtan. Den hemska sanningen är att alkohol och droger hjälper. Man kan finna lindring på vägen mot undergång. Det spelar ingen roll vad min eller din moral säger. Vilka duktiga ord och råd vi har. Har vi inte varit där, sett och känt samma sak, kan vi aldrig förstå.

 

 

© Mikael Mansén